IDAG ÄR INGEN VANLIG DAG...

...För det är emilbloggens födelsedag!!!

Idag är det tre år sen era liv gick från en meningslös väntan på döden till en lycklig saga med en tapper riddare i huvudrollen. En saga som aldrig verkar ta slut.
Nästan 2000 fantastiska inlägg har ni blivit välsignade med under dessa år. Känns det bra? Känns det mäktigt? Känns det som att ni vill springa på en strand i slow motion och bara skrika ut er glädje, medan vågarna slår mot era bara fötter i solnedgångens sken? Känns det så?





För mig känns det som en helt vanlig fredag i alla fall. Jobb idag, jobb imorgon.
Men nu har vi passerat ännu en milstolpe, hörrni. Känns det fint? Känns det grymt? Känns det som att ni vill lämna lägenheten, gå ut på gatan och greppa tag i första bästa främling och bara dansa över kullerstenarna resten av kvällen och natten medan världen flyger förbi runt omkring er?





Själv är jag ganska trött och tänkte snart sova lite. Kanske somna till en film som får stå på i bakgrunden i mitt mörka sovrum.
Men tre år, hörrni. Känn på den. Smaka på orden. Lek med tanken. Och ni kan ju tänka er hur mycket mer trams jag kommer hinna skriva från den här stunden tills dess att jag sitter i rullstolen på åldersdomshemmet och bloggar om alla idioter som jobbar där, om hur mina barnbarn som nyss fyllt 20 och är lättmanipulerade får smuggla in whiskey till mig på avdelningen, och hur knasigt det blev när jag blandade ihop hjärtmedicinen med viagra.
Nu har det alltså bara gått tre år, så då kan man väl uppskatta att vi har minst 60 år av äventyr kvar att uppleva här på emilbloggen tillsammans.

Känns det spännande? Känns det tryggt? Känns det som att ni vill fira denna glada nyhet med att sätta på er finskjortan, fixa till frisyren och korka upp champagnen?





Jag måste återigen passa på att lägga in en av mina bloggrelaterade favoritklipp, den jag gjorde för två år sen när emilbloggen fyllde ett. Lite glad blir jag ju av att se den, det måste jag erkänna.
Men okej, då säger vi så. Då ses vi här igen imorgon, och alla andra dagar sextio år framåt.

Ta hand om er, era satans jävla as.



ALLMÄNT | | 18 kommentarer |

TALK TO THE HAND, CAUSE THE EMIL DON'T LISTEN


Det finns flera olika kategorier av människor som jag har lite svårt för att prata med. Och eftersom jag är en superskön snubbe med social skills på en mingelreporters nivå så kan det ju omöjligen vara mig det är fel på. Felen ligger självklart hos den andra personen, och jag ska nu lista några exempel. Lägg gärna dessa på minnet om ni nånsin skulle ha turen att få syn på mig på stan och vågar er fram för att säga hej.


- Personer som hellre har en monolog än en dialog
Det finns folk som bara står och väntar otåligt på att man ska hålla käften så att dom kan få prata. Dom älskar ljudet av sin egen röst lite ohälsosamt mycket. Man ser på dom att dom skiter fullständigt i vad jag säger, dom lyssnar inte ens, och när jag ÄNTLIGEN efter tio sekunder slutat prata så sätter dom igång och gaggar i fyra timmar utan att nånsin släppa in mig i samtalet igen.
Gemensamt för dessa personer är att dom sällan har några vänner.

- Personer som alltid ska vara värst
Vad jag än säger att jag har varit med om, då har dom varit med om nånting tusen gånger ballare. Drack jag tio öl i helgen och fick med mig en tjej hem, då har dom druckit tjugo öl och sen haft en orgie med samtliga modeller från senaste Victoria's Secret-showen. Och så vidare.
Gemensamt för dessa personer brukar vara ett enormt hävdelse- och bekräftelsebehov, samt att dom är mytomaner.

- Personer som har svårt att läsa andras kroppsspråk
Om jag har ögonkontakt med dig, upphöjda ögonbryn, ställer följdfrågor till nästan allt du berättar om... ja, då är jag förmodligen rätt intresserad av vad du har att säga. Men om jag däremot suckar, kollar bort, har ögonlocken nere vid knäna, och mina enda svar består av "mmmhh" och "aha" och "okej" och liknande... ja, då har jag nog tröttnat på att lyssna på ditt surrande för ganska länge sen. Jag säger bara en sak: wrap it up och kom med en jävla punchline nån enstaka gång.
Gemensamt för dessa personer brukar vara att dom ALDRIG har nåt viktigt, intressant eller roligt att säga.

- Personer jag inte känner men som vill att jag ska känna till deras problem
Det här har hänt mig många, många gånger. Jag vet inte vad det är med mig, men folk verkar gilla att anförtro sig åt mig. Berätta om sina mörka hemligheter och bekymmer i livet. Och det är väl helt okej om det är en nära vän till mig eller nån jag bryr mig om. Men om vi är ytligt bekanta eller träffas för första gången, då är inte jag rätt person att få höra att du blivit våldtagen som barn eller har en dålig kontakt med en familjemedlem eller har ryggproblem. Det är inte att jag är kall som person, men jag kan inte bry mig mindre och känner ingen sympati överhuvudtaget. Jag bryr mig mer om en tajt polare har fått en sticka i fingret än om en främlings familj precis blivit mördad.
Gemensamt för dessa personer är att dom verkar vilja att hela världen ska tycka synd om dom.

- Personer som hakar upp sig på oviktiga detaljer i historien
"Haha Emil, alltså shit, det hände sjuuukaste grejen förra veckan, jag tror det var i onsdags... eller nej, i tisdags var det. Eller vänta, då jobbade jag ju. Kan det ha varit i torsdags? Nä, det var nog i onsdags trots allt.  Fast det skulle lika gärna ha kunnat varit i måndags i och för sig. Vänta nu måste jag tänka, när fan var det? I fredags var det inte i alla fall, det vet jag. Eller var det i fredags?" - MEN VAFAN SKIT SAMMA, KOM TILL POÄNGEN NÅN GÅNG INNAN JAG HUGGER DIG I ÖGAT MED EN GAFFEL!
Gemensamt för dessa personer är att dom är dumma i huvet.


(Det finns mer saker, typ tusen grejer till. Men hinner inte skriva mer nu så jag kanske uppdaterar den här lilla listan senare i natt. Eller så skiter jag i det och går vidare i livet bara, men det märker vi)
ALLMÄNT | | 7 kommentarer |

BURR

Alltså ärligt, det är så jääääääääää (två timmar senare) äääävla kallt ute nu.
Tog mig precis hem från jobbet, och med frusna tårar i ögonen höll jag fan på att ge upp allt hopp tusen gånger och bara lägga mig i en snödriva och dö. Mina händer var helt lila när jag kom till min lägenhet och skulle försöka pricka nyckeln i nyckelhålet, vilket tog ungefär sex timmar. Som att trä en tråd genom ett nålsöga med Parkinsons liksom.
Sen fick jag springa in i badrummet och spola av fingrarna med rykande varmvatten i ytterligare två timmar. Herregud.

Det borde finnas nåt klädesplagg för händerna. Varför har ingen tänkt på det förut?

Eller så får jag börja gå runt i min isbjörnsdräkt istället, den är som en bastu formad som en isbjörn. (Så ni kan ju tänka er hur kul det var att dansa runt i den till mina små videoklipp). Och går jag runt i den dräkten på dagarna så kommer ingen våga bråka med mig längre. Då ska vi se hur kaxiga dom där dumma 12-åringarna kommer vara mot mig i fortsättningen! :(

ALLMÄNT | | 5 kommentarer |
Upp