FALLING

 
Igår eftermiddag, med lite lätt bakfulla steg, var jag på väg ner för våldtäktsbacken mot centrum för att åka och jobba.
Snön låg gnistrande vit på marken, vilket skapade en kontrast till mina numera ognistrande och ovita Converse som jag strategiskt nog valt att ha på mig denna vinterdag. Ett rådjur hoppade majestätiskt över vägen framför mig och in i skogen. "Det här kan bli en ganska fin dag ändå" tänkte jag, samtidigt som en äldre dam kom från motsatt håll på väg upp för backen.
 
När jag är en meter framför henne så gör jag mitt livs osnyggaste ramling. Jag halkar oglamoröst med ena foten, börjar glida ner i spagat som en gymnast med lätt cp-skada, försöker återfå balansen genom att sprattla till med exakt hela min kropp, misslyckas fatalt, faller framåt som ett avsågat träd, och landar på mina stackars knän och handflator. Så där står jag på alla fyra som en jävla hund framför tanten och undrar vad som hände.
Hur reparerar man coolheten efter en sån incident? Vad säger man?
Det enda jag kom på var att bräka ur mig ett "Oj oj oj oj oj oj" medan jag försökte ställa mig upp igen, vilket av oklar anledning tog ungefär 12 sekunder längre tid än det borde ha tagit. Men det var ju så halt, och den där backen lutar mer än en jävla vägg, vilket i kombination med att Converse inte är ett skomärke som är gjort för polarexpeditioner. Så det såg ut som att jag dansade extremt misslyckad breakdance i en liten stund där på marken.
 
Tanten bara stod still och tittade på mig. "Det gick bra" sa jag. Inte för att hon hade frågat, men jag ville inte att hon skulle ligga sömnlös under natten och oroa sig över mitt välbefinnande. Sen gick jag och mitt förstörda ego vidare med snöiga jeans.
 
Viktigt att känna till om mig: Jag ramlar EN gång varje vinter, varken mer eller mindre. Så jag går alltid runt och undrar när det ska hända, och det inträffar alltid när jag minst anar det, och alltid med ögonvittnen. Men nu har jag fått det överstökat, så nu kommer jag inte ramla igen på ett år, vilket är det enda positiva jag tar med mig efter det här spektaklet.
 
En annan snörelaterad grej var jag med om imorse på väg till skolan, när en rätt snygg kille (no homo) gick förbi mig på Odengatan samtidigt som jag fick en snöflinga i vänsterögat varpå jag blinkade åt honom med det ögat i samma stund som han kollade upp mot mig. Jag fick ett leende tillbaka. Yay. För eftersom ingen tjej på planeten vill ha mig så känns det fint att man verkar ha lite alternativ åtminstone. Och för att min självkänsla sen gårdagens shenanigans var i trängande behov av lite bekräftelse, oavsett vilket kön det kom ifrån.
 
 
Hej på er förresten, det var inte igår. Eller 2013.
 
ALLMÄNT | |
#1 - - Julia:

MEN VÄLKOMMEN TILLBAKA DITT SATANS JÄVLA AS!!!!

#2 - - Linda:

Haha tack för att du fick mig att skratta, det behövdes kan jag ju säga =P

#3 - - Emma:

Äntligen är du tillbak! Och den bästa comebacken man kan göra, dvs ett häligt emil-ramlar/snubblar/halkar-inlägg!!

Hoppas vi inte får vänta till nästa år för nästa inlägg bara :)

#4 - - Anonym:

Åh Emil! Åh! Jag fick en liten glädje tår när jag insåg vad blogglovin ville mig med sitt mail! Du lever!! Jag saknar dig! Kom och drick te snart? Åh jag e så lycklig!!

#5 - - Bea:

ÅH DU ÄR TILLBAKA! jAG BLIR SÅ GLAD

#6 - - solle:

Saknat dig Emil, välkommen tillbaks!

#7 - - Anonym:

Unt he's aliiiiiiiiiive! Änt-fucking-ligen

#8 - - Johanna:

Ja! Kul! Mer! :) Är dessutom övertygad om att det finns många ladies som vill ha dig!

#9 - - Julia & Pumipojken:

Det var jävlariatt på tiden!
Men jag fick ett gott skratt i alla fall.

#10 - - Åsa:

Tack för dagens största asgarv! Även tack för uppdateringen. Jag har saknat dig!

#11 - - B.:

Se där. Tillbaka som om han aldrig hade lämnat oss... Du är så välkommen tillbaka, vi har saknat dig. Och vi lovar självklart att snitta 35 kommentarer per inlägg under hela 2013! ;)

#12 - - Anonym:

DET ÄR ETT MIRAKEL, HAN LEVER

#13 - - Lisa:

HAHAHHA ÄNTLIGEN är Emil tillbaka! ;D

Upp