WHEN LIFE GIVES YOU LEMONS
Ja, här ligger jag i sängen och fryser, trots att jag har mjuka byxor och tröja med luva på mig. Stina försöker värma mig men det hjälper fan inte heller. För er som inte följt den här bloggen sen 2008 så är alltså Stina mitt 240 centimeter breda täcke, som jag namngav för några år sen i brist på flickvän. Tragiskt men lite uppmuntrande på samma gång. Jag gav henne nyss ett efternamn också, Stina Pettersson heter hon nu. Lägg det på minnet så ni inte blir förvirrade om jag skriver ett inlägg om fem år (när jag fortfarande är flickvänsbefriad) och nämner nåt i stil med att jag ligger på Stina Pettersson och myser.
Jag ska prova stänga mitt sovrumsfönster nu som varit öppet sen i maj och se om det hjälper mot kylan lite. Så slipper jag höra det knepiga regnet där ute i verkligheten också.
Tidigare idag var jag och handlade mat. Och på grund av krisen i Grekland, det olösta Palme-mordet, Astrid Lindgrens uteblivna Nobelpris i litteratur, samt min egen lathet, så handlade jag mat på turk-affären här bredvid. Jag är ganska säker på att dom är syrianer, men visst blir det oftast att man kallar den typen av affärer för turk-affärer? Shit, nu kanske Feride i min klass blir arg när hon läser det här och ser hur jag generaliserar livsmedelsindustrin. Förlåt i så fall, jag bjussar på kaffe på onsdag som tröst.
Men det jag skulle komma till innan jag skrev fem extra, totalt onödiga meningar, det var att jag är alltid lite på min vakt när jag handlar mat på såna där affärer. Jag kollar fan bäst-före-datum på konservburkar som vanligtvis brukar hålla sig i minst 5-10 år, men det måste man nästan göra när sortimentet är lite sketchy. En gång köpte jag en Piggelin där en varm sommardag, när jag upptäckte att den var vit istället för grön så kollar jag datumet och såg att den var två år gammal. En jävla isglass liksom. Det höll på att bli hedersmord på killen i kassan, jag var ju helt sjukt sugen på min Piggelin.
Men det jag skulle komma till innan jag skrev ytterligare fem onödiga meningar, det var att just idag så gick jag bort till deras så kallade frukt och grönt-avdelning. Det kändes lite som en djungelexpedition. Vad går att äta? Vad är giftigt? Är det här en gurka eller en banan från 2007 som möglat?
Låt mig slänga upp en bild jag tog på deras fruktsortiment förra sommaren:
Javisst, det är alltså DEN nivån vi pratar om i det här inlägget.
Men idag var jag tvungen att köpa en gurka. Inte tvungen som i att jag skulle få en yxa i ryggen om jag inte köpte en gurka, men jag ville ha en gurka till min sallad och då ska jag fan få köpa en gurka också. Men det blir ju att man står där och klämmer och känner på varenda gurka och letar efter eventuella skalbaggar som tagit sig in under plasten. Jag liksom utgår från att gurkan jag håller i kommer att explodera vilken sekund som helst så rutten som den måste vara på insidan.
Men det blev en gurka till slut. Och typ en femtedel av den är nu på insidan av min kropp. Undrar hur magsjuk / döende jag kommer vara imorgon?
NU insåg jag att det var egentligen nåt helt annat jag skulle skriva om i det här inlägget. Men sen skrev jag alltså en novell om att köpa ruttna gurkor, så det där jag egentligen skulle bloggat om får nog inte plats här. Plus att jag har glömt bort vad fan det var. Säkert nåt extremt viktigt, som alla mina inlägg är här på emilbloggen.
"When life gives you lemonade, make lemons. Life will be all like whaaaat!"