emil.blogg.se

 

Jag skrev ju häromdagen om den mörka sidan av sociala medier, men idag så upptäckte jag återigen att det faktiskt finns några fördelar också.

 

Jag började nämligen plöja igenom arkivet för att kolla vad som hände i mitt liv vid olika tidpunkter. Jag har hållt igång emilbloggen i snart 5 år nu, och med ungefär två och ett halvt tusen inlägg så finns det en del att gå igenom om man säger så.

Så jag låg i sängen hela förmiddagen och bläddrade igenom sida efter sida. Hade glömt bort hur mycket som helst. Jag till och med skrattade flera gånger när jag stötte på nån lustig formulering eller bara nån sjukt efterbliven och ironisk tanke jag skrivit ner i nåt inlägg. Det var kul, för jag är ALDRIG någonsin nöjd med något jag skrivit när jag precis skrivit det, men spolade jag tillbaka tiden några år så var det ändå ganska bra. Jag tror jag var lite mer hängiven bloggandet då också i och för sig. Sånt där går i perioder har jag märkt.

 

 

Sen kom jag till år 2009, som till stor del handlade om "den där tjejen" som jag kallade henne i början, och "J" som hon senare fick heta. Fan, det var som att sugas in i ett helt annat liv en stund. Som att läsa om två helt andra personer. Jag läste inlägget där hon först nämndes, inläggen där vi började dejta, inläggen där vi nog insett att det var hon och jag, inläggen där vi bara haft roligt, och till slut inläggen när hon skulle flytta till andra sidan jordklotet som jag hela tiden vetat om att hon skulle göra. Fan, har jag varit med om det här, undrade jag.

Men när hon hade försvunnit så ansträngde jag mig för att inte tänka så mycket på henne, för det var för jobbigt. Vilket bidragit till att allt som hände då bara känns som en dröm, nånting som jag inte upplevt på riktigt.

 

Och hade det inte varit för bloggen så hade jag nog glömt bort det mesta för alltid. Jag har fortfarande inte sett henne sen den där dagen i augusti 2009 när hon lämnade min lägenhet för sista gången, och jag med ALL min kraft försökte le mot henne det sista jag gjorde, men det var på riktigt fysiskt omöjligt.

 

Sen var det tungt ett tag, men livet gick vidare och livet lekte. Och det är det jag gillar med att ha en blogg. Att man liksom kan färdas bak i tiden och på nåt sätt återuppleva saker man nästan har förträngt. Både jobbiga och roliga stunder. Hade det inte varit för bloggen så hade "den där tjejen" numera bara varit ett suddigt minne. En person som kom och gick, och sen var det inget mer med det. Men tack vare bloggen så kan jag läsa om samtal vi haft, stunder vi skrattat ihop, saker vi gjort, saker som hänt.

Och så är det med allt annat som hänt under dom här åren också, inte bara historier om en tjej som förgyllde mitt liv en stund, utan allt möjligt. Ett klick med musen så är jag där igen.

 

Jag kommer aldrig sluta blogga. Jag vet att många läsare kommer och går, men det är inte hela världen om jag ser till the big picture. Det här är mest för min egen skull. Jag bara älskar att kunna gå tillbaka i arkivet och se vad som hände just den dagen i mitt liv. Om det så var att jag var bakis på jobbet, beskrev en sommardag med vännerna, eller fått hjärtat krossat... det spelar ingen roll. Allt är sånt som tagit mig dit jag är idag, och jag längtar efter att få läsa vad som kommer hända sen.