emil.blogg.se

Det var så kallt imorse att jag skrev en dikt, och då är det fan kallt.
Jag är inte byggd för kyla. Ge mig två minusgrader och jag börjar skaka som vibratorn på en dil... på en mobiltelefon.

För exakt 10 år sen låg jag i lumpen, och inga ord i denna värld kan beskriva hur mycket jag fick frysa där. Ni vet hur viljan att leva kan försvinna när man måste vänta på en buss i 10 minuter i 10 minusgrader. Testa 25 minusgrader, med vetskapen om att du inte kommer få gå inomhus på en vecka. Eller samma kyla när du inte ens vet hur många timmar eller dagar och nätter du ska befinna dig i den. Den psykologiska våldtäkten i kombination med kyla som orsakade fysisk smärta, alltså att det gör ont som fan som tusen nålar i hela kroppen, det är seriöst bland det värsta jag varit med om i hela mitt liv.
Så när jag var klar med att leka krig efter nästan ett år så tänkte jag "Aldrig mer kommer jag tycka det är jobbigt att vänta på en buss i 10 minuter i 10 minusgrader efter det här helvetet".

Jag hade fel.

Här är en bild på vad jag sitter och kollar ut på nu genom bussfönstret. Vinter är som en snygg men korkad tjej; fin att titta på men ingen man vill umgås med längre än 30 sekunder.