emil.blogg.se

Att jag brukar få den här killen att känna sig som den här killen är ju något ni alla är medvetna om hoppas jag. Att när min hjärna arbetar som den ska, ja då är det bara pinsamt att jämföra sig själv med mig.

Men det är ju inte alltid hjärnan jobbar på rätt sätt heller. Inte ens för mig. När den går på autopilot som den oftast gör så är det mesta under kontroll, men ibland går ju även autopiloten på kafferast, och då kan vad som helst hända.
Det här inlägget tänkte handla om diverse incidenter jag haft med klädesplagg.

Ingen torktumlare
Jag hade precis tvättat, hade fantastiskt bråttom, och favorittröjan var ju helt dyngsur när jag tog ut den ur tvättmaskinen. Vad gör man, tar en annan tröja? Njaaa. Skickar in tröjan i mikron och hoppas på det bästa? Absolut.
Jag vet inte om ni redan visste det här, men för guds skull och satans skull, stoppa inte in ett blött klädesplagg i en mikrovågsugn och kör på högsta värmen. Nu har ni lärt er det, jag själv fick lära mig den hårda vägen.

Porrbelysning
Detta utspelade sig för massa många flera år sen, när jag hade dambesök på pojkrummet och låg och tonårshånglade med henne i sängen. Ung och osäker som man var så tyckte jag det var alldeles för ljust i rummet, men om jag släckte lampan blev det kolsvart. Vad gör man, skiter i belysningen och fortsätter? Tveksamt. Lägger en av sina favorittröjor ovanpå glödlampan vid sängen? Självklart.
Blev en jävligt fin stämning med det ljuset kände jag, och fortsatte trixa med tjejen. En halv minut senare börjar det lukta rutten babian och det ryker i rummet. Jag tar bort min tröja, som hade fått sig ett moderiktigt hål mitt på magen, ungefär en decimeter stort och med brunsvart mönster runt omkring. Slutsats vi drar av detta - lägg inga klädesplagg ovanpå en varm glödlampa. Nu vet ni.

"Jag trodde att du blivit cp"
När jag tänker tillbaka på följande historia kan jag verkligen inte begripa varför jag aldrig gjorde nåt åt saken. Jag hade nämligen ett par vinterkängor på mellanstadiet där skosnöret alltid fastnade i ett fäste på motsatt sko, vilket resulterade i att jag gång på gång på gång ramlade när jag var ute och gick. Alltså VARENDA gång jag skulle gå nånstans så snubblade jag, det var bara en tidsfråga. En gång hände det att skosnöret fastnade när jag var högst upp i en trappa, och så ryckte jag till i ren överlevnadinstinkt för jag ville verkligen inte ramla just där. Dödsskräck och panikångest, men jag rullade ner för trapphelvetet ändå. Så låg jag längst ner och hatade mina skor mer än nånsin, medan Robert stod högst upp i trappan, såg chockad ut och efter att han såg att jag var okej sa han med darr på rösten "Fan Emil... jag trodde att du blivit cp".
Den dagen kom jag hem och sa till min mamma vad som hänt. Hon sa typ "Okej" och pillade bort dom där fästena på skorna och jag ramlade aldrig mer igen. Förutom i vuxen ålder på fyllan några gånger per helg, men det är en annan historia.