emil.blogg.se

 

Hej hej hej gänget, hur är era lägen? Bra? Bra!

 

Ledsen för dålig uppdatering bla bla bla yada yada yada. Är det ens värt att be om ursäkt längre? Jag har bara mer eller mindre förträngt att jag har en blogg, och när jag väl kommer på att jag har en blogg så orkar jag inte skriva nåt, och när jag väl orkar skriva nåt så inser jag att jag glömt bort hur man bloggar, och då skiter jag i hela skiten och förtränger återigen att jag har en blogg. Det är alltså som en rockring som är ute på stan och mördar folk - en ond cirkel.

 

Men nu har jag lite tid att slå ihjäl innan jobbet, och jag har ungefär exakt noll bättre saker för mig så jag kan lika gärna uppdatera er båda som fortfarande tittar in här om ungefär exakt hur lite som händer i mitt liv.

Det vore skönt om jag tyckte att Twitter - den sociala mediefamiljens rödhårige adoptivbarn - var skoj, för där är man ju begränsad till typ 8 boktäver långa texter så det hade varit väldigt smidigt att "skriva av sig" där istället för på bloggen där jag har en tendens att kläcka ur mig en jävla bibel när jag väl lägger tassarna på tangentbordet.

 

 

Igår var jag i Globen, eller Ericsson Globe Arena som exakt alla säger sen den vita bollen i Stockholm bytte namn, och kollade på världens, alltså VÄRLDENS, roligaste människa: Louis CK.

Jag vet inte om jag någonsin skrattat så mycket som igår kväll. Och hade jag haft lite mindre självinsikt så hade jag säkert försökt återberätta lite av vad han sa för nåt, men är det nåt jag lärt mig så är det att man aldrig ska försöka återberätta en stand up komikers skämt. Leave it to the pros. Men får ni nånsin chansen att se honom live så TA DEN.

Jag var i alla fall där med min kvinna och väninna Yaminna som får mitt hjärta att brinna, och på väg därifrån så stötte jag ihop med min gamla sambo brandmans-Danne, som jag fanimej inte hade sett sen han föddes. Och han är två veckor äldre än mig så då kan ni ju tänka er hur länge sen det var.

 

 

Jag kom på nu att jag är ju nordisk mästare i att gagga väldigt länge om väldigt lite. Jag kan berätta en två timmar lång historia om min frukost, och nu börjar det bubbla upp typ tolvhundra grejer samtidigt i mitt huvud jag skulle kunna skriva om, så det är nog läge att runda av. Men jag fick lite bloggad tand nu (en intelligent ordvits på uttrycket "blodad tand", reds anm.) så jag känner att jag kommer höra av mig ganska snart igen, om det är o to the k.

 

Jag lämnar er med lite gulliga hundbilder från min Instagram så länge, dels från förra helgen hos Manne och dels från en villafest i fredags.