HOJTA AT YOUR BOY
Oj oj oj, vad pigg jag är nu... NOT!!
Såg ni hur jag vände på det där? Jag inledde med en beskrivning av mitt aktuella tillstånd, och fick er därmed att tro en sak, och helt plötsligt avslutade jag med att skriva "NOT!!", varpå ni bara "what?" och insåg att jag bara skojade i början av meningen. Jag ska fan börja prata så där, försöka sprida det uttrycket och se om det blir poppis bland kidzen. Så om ni hör det nån gång nånstans, ja då vet ni vem det var som startade det.
Det sista jag drömde innan jag vaknade idag var att jag försökte kliva på en buss, men mitt SL-kort strulade som fan så jag kunde liksom inte komma vidare, och människorna bakom mig i kön som också skulle på blev bara mer och mer irriterade. Helt plötsligt hör jag ett alarm, varpå folket bakom mig bara suckar högt. "Det är lugnt, vänta, jag ska fixa det där" vänder jag mig om och säger. Så vaknar jag lite halvt, stänger av alarmet på mobilen, sen ligger jag i sängen några sekunder och försöker somna om, lite småstressad över att människorna bakom mig nu fått vänta ännu längre på mitt strulande. "Men vafan, jag måste tillbaka till bussen" ligger jag och tänker, innan jag inser att jag befinner mig i verkligheten, och då känner jag lite grann att jag skiter i dom där människorna i busskön.
Känner ni lite så här nu?
Jag misstänkte nästan det, så here we go again!
Det sista jag drömde innan jag vaknade idag var att jag försökte kliva på en buss, men mitt SL-kort strulade som fan så jag kunde liksom inte komma vidare, och människorna bakom mig i kön som också skulle på blev bara mer och mer irriterade. Helt plötsligt hör jag ett alarm, varpå folket bakom mig bara suckar högt. "Det är lugnt, vänta, jag ska fixa det där" vänder jag mig om och säger. Så vaknar jag lite halvt, stänger av alarmet på mobilen, sen ligger jag i sängen några sekunder och försöker somna om, lite småstressad över att människorna bakom mig nu fått vänta ännu längre på mitt strulande. "Men vafan, jag måste tillbaka till bussen" ligger jag och tänker, innan jag inser att jag befinner mig i verkligheten, och då känner jag lite grann att jag skiter i dom där människorna i busskön.
Och vill ni läsa berättelsen ännu en gång så säg bara till så mailar jag den till er som är intresserade.
Bara du inte skriver den på Twitter också (uppdelad i typ femtioelva tweets) då du är så jävla aktiv där. Har ärligt funderat på att avfölja dig bara för att du skriver så jobbigt ofta.