DEN MÖRKA SIDAN AV SOCIALA MEDIER
Många tror säkert att livet som bloggande storstjärna går ut på att skriva autografer till skrikande groupies på röda mattor, och dricka champagne i limousiner på väg till vilda VIP-fester på Stureplan med kändiseliten.
Och ja, naturligtvis är det så, men det finns även stunder då man utsätts för helt andra situationer.
Det är eftermiddag, det är torsdag, och jag har precis klivit på bussen i Slussen som ska ta mig hem till Värmdö igen efter en dag i skolan. Till min förskräckta förskräckelse upptäcker jag att det inte finns en enda ledig plats på hela bussen, vilket jag var den siste att upptäcka eftersom alla andra fick varsin sittplats.
101 resenärer, 100 sittplatser och en jävla massa otur.
Men positiv som jag är (dock inte hiv-positiv, reds anm.) så tänkte jag göra det bästa av situationen. Det var här sociala medier-människan i mig vaknade till liv. "Det här kan jag säkert skriva nåt fyndigt om, att jag är den enda på bussen som får stå upp, det kan nog bli hur jävla superkul som helst!" tänkte jag glatt. "Jag kan lägga upp det på antingen facebook, bloggen, instagram eller vad som helst... möjligheterna är oändliga!"
Först skulle jag bara ta en bild av eländet, som bevis ifall nån skulle tro att jag bara hittade på. Pics or it didn't happen, ni vet. Efter det skulle jag klura ut det roliga att skriva om händelsen. Tar fram mobilen, stänger av ljudet så att ingen ska höra att jag tar kort, siktar in mig i en bra vinkel så att det syns att det är en buss och att jag står upp. Perfekt, nu har jag tänkt på allt, nu kör vi...
FLA-FLAAASH!
Jag glömde stänga av blixten.
Alltså herregud och Jesus och Moses och Ronja Rövardotter.
Hela jävla buss-helvetet lystes upp av blixten som himlen av fyrverkerier på nyårsafton. Och där står jag i mitten, med 50 personer till höger om mig, med ansiktena vända åt mitt håll, som alla tittar upp och undrar vad i hela helvetet jag sysslar med.
Det är där jag med hjälp av endast ansiktsuttryck försöker förmedla till mina medpassagerare att det bara var en olyckshändelse och att jag inte har en aning om hur det har gått till. Men försök få till det ansiktsuttrycket om ni kan. Försöka se förbryllad ut, höja upp ena ögonbrynet, titta väldigt suspekt på telefonen, vrida och vända lite på den, och klia sig i huvet. Jag såg nog bara ut som en jävla apa kan jag tänka mig.
"Men det var väl inte så farligt, Emil?" kanske ni tänker nu.
Och nej, det har ni rätt i, men det slutade inte där.
Busschauffören tvärnitar. Ropar ut i högtalaren och undrar vad fan det är som händer där bak. Folk börjar bli aggressiva. Någon sliter tag i mig. Nån annan tar min telefon, kastar den i golvet och stampar på den. Jag blir omringad. Dörrarna öppnas, och ett tjugotal människor sparkar ut mig från bussen. Resten av resenärerna följer efter. Dom släpar ut mig i skogen. Turas om att slå mig tills dom blir trötta, då kommer nästa grupp människor och fortsätter. Jag ligger i fosterställning på marken och tar emot sparkar och slag. Jag hostar upp blod och tänder. Känner hur revbenen knäcks ett efter ett. Dom står i en ring och skriker och hetsar varandra. Någon ställer sig och pissar på mig. Sen blir allt svart.
När jag vaknar igen är det mörkt ute. En varg ylar nånstans längre in i skogen. Jag fryser och skakar, och är mycket, mycket rädd och ledsen.
Och allt detta för att jag ville bidra med nånting till dom sociala mediernas värld. Så tänk på det nästa gång ni ska uppdatera bloggen med bilder på kläderna ni köpt, eller lägger upp en bild på er lunch på Instagram, eller skriver en status på facebook om hur duktiga ni varit på gymmet... låt min historia, min SANNA historia, få er att ställa frågan: Är det verkligen värt det?
Hahaha du är sjuk Emil...
Btw, vad heter du på Instagram?