THE STORM IS OVER
Jag minns när jag skrev "Det här är början på vår film" i ett blogginlägg om dig.
För två veckor sen tog filmen slut.
Men den var bra. Riktigt jävla bra.
En romantisk komedi med en kille och en tjej i huvudrollerna. Som träffades nästan varje dag. Pratade i telefon flera gånger om dagen, varje dag. Skickade över 10.000 sms till varandra. Och flera nätter i veckan så drömde killen om tjejen, och berättade om drömmarna för henne dagen efter.
En åtta månader lång film, och jag älskade varje minut av den.
Ett möte i Slussen där du tvingade mig att bocka första gången vi hälsade eftersom du fick niga. En insmugglad plunta med vodka och red bull i baren. Vi dansade till Michael Jackson på dansgolvet. En nattpromenad genom söders gator. En soffa på Mosebacke. En puss på pannan. En plan att bjuda ut dig på stand up för att få träffa dig igen. Du hann före och bjöd ut mig på stand up istället. En fundering om du var lika fin som jag mindes dig. Du var finare. Vita converse i hallen som jag hoppades var dina. Dom var dina. Men var du intresserad? En puss på munnen och ett "välkommen åter!" av dig utanför Underbara Bar bekräftade det jag hoppades på. Kan ha varit det bästa ögonblicket i filmen. En stand up show där jag skrattade mer åt dig än komikerna på scen. En bakismorgon på ett café på Götgatsbacken. Med många snabba människor utanför. Och en glad Emil inuti.
Tack för allt.
Tack för alla gånger du fick mig att skratta. Tusen gånger om dagen. Kanske mer. Tack för alla middagar du lagade som smakade himmelrike. Tack för att du lärde mig uppskatta rödvin till middagarna. Faktiskt. Tack för dejterna. Tack för att du överraskade mig och kom till sommarstugan. Tack för filmkvällarna, spelkvällarna, tv-kvällarna, och sist men inte minst naturdokumentärkvällarna. Att nåt så enkelt kunde vara så underbart. Tack för att du fick en begravning hundra mil bort att inte kännas lika tung genom ett telefonsamtal sent på kvällen. Tack för att du på egen hand fick mig att börja plugga och ta mig vidare i livet. Tack som fan. Och tack för att du bara fick mig att vilja bli en bättre kille. Jag hoppas att jag blev det också, även fast jag vet att jag har en bit kvar. Tack för att det finns mer saker jag skulle kunna tacka dig för än vad jag nånsin skulle hinna skriva ner här. Tack. För att jag fick träffa den finaste tjej jag nånsin träffat.
Det är inte helt lätt att skriva det här, och jag hoppas att ingen annan kille ska behöva skriva nåt liknande om dig. Som jag sa igår, nöj dig aldrig med nåt mindre än du är värd, för du är värd det bästa. Och när jag träffade dig igår påmindes jag om andra gången vi träffades. Då när jag undrade om du verkligen var så fin som jag kom ihåg. Och det var samma sak igår... du var finare. När du sänkte ner paraplyet som täckte ditt ansikte höll jag på att svimma så vacker som du var. Hur fan kunde jag ha fått en sån som du?
Men jag fick dig. Jag fick tallriken ett tag, som var din skeva metafor i början men som jag ändå gillade på nåt sätt. Och även fast det blev ett sorgligt slut på filmen och eftertexterna börjat rulla så kom ihåg att jag alltid såg dig för den du var och den du är, och om du nånsin behöver nåt så vet du var jag finns. Baby, don't worry, you know that you got me.
Nu låter det väl som att jag är omringad av evigt mörker och att jordens undergång är nära, men så är det inte. Jag mår ganska bra. Jag har fått hjärtat krossat förut, men den här gången var den värsta. Men jävlar vad det var värt det. Det är så jag ser på saken. Och det kommer komma fler filmer att uppleva i livet. Men just nu är jag ensam huvudroll i min egna lilla film, och det känns helt okej ändå. Inte skitbra, men okej.
Men den kommer få fem bävrar i betyg till slut, jag lovar.
Var tvungen att skriva nånting om det här innan jag kan gå vidare till mitt vanliga, tramsiga bloggande igen. Jag skriver ju inte om sånt här egentligen, men den här gången tänkte jag fuck it och skrev ändå, även fast det tog lite tid. Av samma anledning till att jag inte skriver om sånt här så startade jag en ny blogg för ett tag sen, men den behåller jag för mig själv. Den kanske kommer till användning ibland, vem vet.
Så... har jag fått med allt nu? Nej, inte ens i närheten.
För att få med allt skulle jag behöva skriva tills solen slutat brinna, men du vet redan allt, och det räcker. Nu ska jag i alla fall sova. Och antagligen ser jag dig i drömmen nånstans, som vanligt. Det får vara vår film så länge...
Puss på pannan, baby. Och en cp-high five så klart :)
Har inte följt den här bloggen så länge och trodde du hade försvunnit för gott, tills nu. Och jag känner inte dig och jag känner inte henne. Men nu gråter jag ändå. Mycket fint skrivet.