TALK TO THE HAND, CAUSE THE EMIL DON'T LISTEN
Det finns flera olika kategorier av människor som jag har lite svårt för att prata med. Och eftersom jag är en superskön snubbe med social skills på en mingelreporters nivå så kan det ju omöjligen vara mig det är fel på. Felen ligger självklart hos den andra personen, och jag ska nu lista några exempel. Lägg gärna dessa på minnet om ni nånsin skulle ha turen att få syn på mig på stan och vågar er fram för att säga hej.
- Personer som hellre har en monolog än en dialog
Det finns folk som bara står och väntar otåligt på att man ska hålla käften så att dom kan få prata. Dom älskar ljudet av sin egen röst lite ohälsosamt mycket. Man ser på dom att dom skiter fullständigt i vad jag säger, dom lyssnar inte ens, och när jag ÄNTLIGEN efter tio sekunder slutat prata så sätter dom igång och gaggar i fyra timmar utan att nånsin släppa in mig i samtalet igen.
Gemensamt för dessa personer är att dom sällan har några vänner.
- Personer som alltid ska vara värst
Vad jag än säger att jag har varit med om, då har dom varit med om nånting tusen gånger ballare. Drack jag tio öl i helgen och fick med mig en tjej hem, då har dom druckit tjugo öl och sen haft en orgie med samtliga modeller från senaste Victoria's Secret-showen. Och så vidare.
Gemensamt för dessa personer brukar vara ett enormt hävdelse- och bekräftelsebehov, samt att dom är mytomaner.
- Personer som har svårt att läsa andras kroppsspråk
Om jag har ögonkontakt med dig, upphöjda ögonbryn, ställer följdfrågor till nästan allt du berättar om... ja, då är jag förmodligen rätt intresserad av vad du har att säga. Men om jag däremot suckar, kollar bort, har ögonlocken nere vid knäna, och mina enda svar består av "mmmhh" och "aha" och "okej" och liknande... ja, då har jag nog tröttnat på att lyssna på ditt surrande för ganska länge sen. Jag säger bara en sak: wrap it up och kom med en jävla punchline nån enstaka gång.
Gemensamt för dessa personer brukar vara att dom ALDRIG har nåt viktigt, intressant eller roligt att säga.
- Personer jag inte känner men som vill att jag ska känna till deras problem
Det här har hänt mig många, många gånger. Jag vet inte vad det är med mig, men folk verkar gilla att anförtro sig åt mig. Berätta om sina mörka hemligheter och bekymmer i livet. Och det är väl helt okej om det är en nära vän till mig eller nån jag bryr mig om. Men om vi är ytligt bekanta eller träffas för första gången, då är inte jag rätt person att få höra att du blivit våldtagen som barn eller har en dålig kontakt med en familjemedlem eller har ryggproblem. Det är inte att jag är kall som person, men jag kan inte bry mig mindre och känner ingen sympati överhuvudtaget. Jag bryr mig mer om en tajt polare har fått en sticka i fingret än om en främlings familj precis blivit mördad.
Gemensamt för dessa personer är att dom verkar vilja att hela världen ska tycka synd om dom.
- Personer som hakar upp sig på oviktiga detaljer i historien
"Haha Emil, alltså shit, det hände sjuuukaste grejen förra veckan, jag tror det var i onsdags... eller nej, i tisdags var det. Eller vänta, då jobbade jag ju. Kan det ha varit i torsdags? Nä, det var nog i onsdags trots allt. Fast det skulle lika gärna ha kunnat varit i måndags i och för sig. Vänta nu måste jag tänka, när fan var det? I fredags var det inte i alla fall, det vet jag. Eller var det i fredags?" - MEN VAFAN SKIT SAMMA, KOM TILL POÄNGEN NÅN GÅNG INNAN JAG HUGGER DIG I ÖGAT MED EN GAFFEL!
Gemensamt för dessa personer är att dom är dumma i huvet.
(Det finns mer saker, typ tusen grejer till. Men hinner inte skriva mer nu så jag kanske uppdaterar den här lilla listan senare i natt. Eller så skiter jag i det och går vidare i livet bara, men det märker vi)
Om vi nu träffas på Momos inflyttningsfest om typ "fyrtitusenmiljarder" år så kommer du känna igen mig som kille. Som står i hörnet och inte våga säga ett ord till dig.
Är för övrigt en rätt kass historieberättare men iaf smärtsamt medveten om det.